Hur du beställer boken för 168 kr med porto finns längre ner på sidan.
En bok för alla som misstänker att de kommer att dö någon gång och uppleva att andra nära runt dem också en dag kan komma att lämna det vi kallar livet, som fortsätter i annan form.
Det här är en fantastisk bok som har tagit mer än 40 år att skriva. IngaMari har behövt utbilda sig till dödsmorska (som barnmorska fast tvärtom), arbeta på hospice och själv uppleva och möta människor i gränslandet som varit döende eller har gått över, men fastnat och inte riktigt nått hem. Hon har inte skrivit om något som hon inte själv har upplevt. Allt är sant.
Hon har själv varit med om en nära-döden-upplevelse när hennes bil krossades av tåget, och hon oskadd klev ur vraket. Jag minns när hon ringde mig strax efter och berättade om det. Mirakulöst räddad, och hon visste medan det skedde att det inte var hennes tid att gå över till andra sidan.
Jag har följt hennes bokprocess, hennes livsprocess och liksom hon väntat på att boken Dödelsen -händelser i livets gränsland skulle bli skriven. Den har legat där och samlat sina vackra berättelser. Nu har du möjligheten att läsa den här unika boken som talar till dig på ett djupt underbart sätt.
Utdrag ur boken "Dödelsen - händelser i livets gränsland" sidan 72 "Vid jökelälven"
”.... Nu när vi har varsin häst rider vi tillsammans upp längs älven för att söka ett vadställe, här är älven för djup. Det tyder på att det är något som hindrar hans överfart vi kommer inte att nå vadstället förrän han redo att korsa älven. Han är inte beredd än. Han säger att han inte är värd att få hjälp. Han har valt att dö, att ta sitt liv, då tycker han inte att han har rätt att få hjälp. Därför har han svårt för att be mig. Men han klarar det inte själv. Han har fastnat och kommer inte vidare åt något håll....”
IngaMari har i över 40 år hjälpt döda och döendes själar genom gränslandet mellan liv och död. De flesta som hon hjälpt över har varit okända för henne. De har kallat på henne från gränslandet strax före, under eller efter dödelsen. (Den glidande upplevelsen mellan det vi kallar liv och döden.) Hon vet inte hur de hittar just henne.
Mina tankar eftersom jag känner IngaMari sedan 1972, är att de känner sig trygga med
någon som är helt orädd inför döden och döendet. Hon är i full närvaro utan dömande,
har ett kärleksfullt lugn, och varma mjuka händer som verkligen är trygga att hålla i.
Hon skriver att de allra flesta som lämnar kroppen klarar sig bra själva i övergången till andra sidan, men några behöver och kallar på hjälp. Och hon har assisterat.
" Det kan verka trist med en bok om döden, men jag mår så bra när jag läser den.
Den får mig att älska livet ännu mer, att förundras över magin i att leva och det som kommer sedan vi har lämnat kroppen. Den ger mig glädje och hopp. Den gör mig nyfiken på nästa fas i mitt liv, när jag en dag lämnar kroppen."
Barbro Bronsberg
Lite längre ner. Läs utdraget ur boken om flickan som råkade begå självmord.
Köp boken så här:
IngaMari Solders
Tannflo 312
881 96 Resele
Respektera copyright. Jag har tillåtelse att publicera här:
(Fri Press förlag 2020) Dödelsen - händelser i livets gränsland.
kap 12. Somna in
Jag är i mitt inre landskap på en stig jag inte känner sedan tidigare. Jag får en drömlik känsla av att någon söker mig. Det känns mer som ett rop, eller i alla fall inte ett tydligt tilltal. Den nya stigen gör det lätt att hitta, så jag bara följer den. Hör vatten och efter en stund kommer jag till en bäck. Där slutar stigen, men det är lätt att följa bäcken. Drömmen eller drömmaren kallar mig uppströms.
Medan jag går klarnar bilden. Det är en tonårsflicka, som drygt fem år tidigare dog av en
stor dos sömnmedel. När jag fick höra om det, fick jag en stark känsla av att hon egentligen inte ville dö. Hon ville bara sova länge, länge.
Bäcken leder mig till en glänta i ett vackert lövträdslandskap. Där ligger hon, en sovande tonårsflicka. Hon sover djupt och verkar inte märka mig. Reagerar inte när jag säger åt henne att vakna. Inte heller när jag rör vid hennes arm, som jag brukar göra när jag ska väcka någon och det inte räcker med rösten. Jag skakar henne lätt, ingen reaktion. Jag pratar med henne och hon ser inte ut att lyssna, men ändå får jag en känsla av att hon hör vad jag säger.
”Vad ville du när du tog alla tabletterna?”
Hon svarar djupt inifrån sömnen, som om det är någon annan som talar.
”Sova, bara sova.”
”Du har sovit länge nu, i mer än fem år.”
”Jag vill bara sova.”
”Det var just det jag trodde, att du inte ville
dö, men det gjorde du. Din kropp klarade inte av det.”
Hon rör på sig, blir orolig, men sover fortfarande som om hon gömmer sig i sömnen. En
stund är jag osäker på vad som är bäst att göra. Är det kanske bäst att låta henne vara i fred i sin sömn? Nej, det känns fel, hon har kallat på mig och när jag nu kommit hit så är det för att hjälpa henne vidare.
Bestämmer mig för att väcka henne, tar lite vatten från bäcken i handen och baddar hennes panna. Hon blir lugnare, hajar liksom till, men fortsätter att sova. Jag gör om det flera gånger, många gånger. Jag är nog på rätt väg, men det räcker inte.
”Du ska vakna nu. Din kropp dog för flera år sedan. Du kan inte återvända till den. Jag ska
hjälpa dig att gå vidare.”
Det känns rätt absurt, att väcka en död, men det är vad som behövs. Hon måste förstå vad som
hänt för att kunna gå vidare. Jag stänker, plaskar vatten på hela henne nu. Det räcker ändå inte.
Hon ligger bara någon meter från bäcken. Nu ser jag att vattnet kommer från en källa strax ovanför. Det förklarar varför det är så kallt. Det känns alldeles ovanligt rent, renande. Det är mjukt och levande.
Jag släpar henne ner i vattnet.... fortsätt läs utdraget.